|
|
Victor HUGO (1802-1885)
Till träden
Skogsträd, du vet min själ!
På de avundsjukas infall berömmer och skyller folkmassan;
Du känner mig, du! - du har sett mig ofta,
Ensam i ditt djup, tittar och drömmer.
Du vet, stenen där en skalbagge springer,
En ödmjuk droppe blomvatten i fallen blomma,
Ett moln, en fågel, upptar mig en hel dag.
Kontemplation fyller mitt hjärta med kärlek.
Du har sett mig hundra gånger, i den mörka dalen,
Med dessa ord som anden säger till naturen,
Ifrågasätt tyst dina bultande grenar,
Och med samma utseende fortsätt samtidigt,
Omtänksam, sänkt panna, öga i det djupa gräset,
Studiet av en atom och studiet av världen.
Uppmärksam på dina ljud som alla talar lite,
Träd, du har sett mig fly från människan och söka Gud!
Blad som darrar i toppen av grenarna,
Bo vars avlägsna vind sår vita fjädrar,
Glänsar, gröna dalar, mörka och milda öknar,
Du vet att jag är lugn och ren som du.
Som på himlen dina parfymer, min dyrkan till Gud svävar,
Och jag är full av glömska som du av tystnad!
Hat mot mitt namn sprider sin galla förgäves;
Alltid, - Jag vittnar för dig, o älskade himlens skogar! -
Jag jagade ifrån mig varje bitter tanke,
Och mitt hjärta är fortfarande som min mamma gjorde det!
Träden i de stora skogen som alltid huttrar,
Jag älskar dig, och dig, murgröna på tröskeln till den andra döva,
Raviner där man hör de levande källorna filtrera,
Buskar som fåglarna plundrar, glada gäster!
När jag är bland er, träden i dessa stora skogar,
I allt som omger mig och gömmer mig på samma gång,
I din ensamhet där jag återvänder till mig själv,
Jag känner någon fantastisk som lyssnar på mig och som älskar mig!
Också heliga snår där Gud själv visar sig,
Religiösa träd, ekar, mossor, skog,
Skog! det är i din skugga och i ditt mysterium,
Det är under din höga och ensamma gren,
Att jag vill skydda min ignorerade grav,
Och att jag vill sova när jag somnar.
|
