|
|
Jacques DELILLE (1738-1813)
Kaffe
Det finns en likör, kärare för poeten,
Som Vergilius saknade, och som Voltaire avgudade;
Det är du, gudomliga kaffe, vars härliga sprit
Utan att ändra huvudet expanderar hjärtat.
Dessutom, när min gom är matt av åldern,
Med nöje smakar jag igen på din drink.
Vad jag älskar att förbereda din dyrbara nektar!
Ingen tillskansar sig denna läckra omsorg från mig.
På eldstaden vänder jag ensam ditt frö,
Till guldet i din färg ge vika för ebenholts;
Jag ensam mot nöten, som dess järntänder arm,
Jag får, genom att krossa den, din bittra frukt att skrika,
Charmad av din parfym är det bara jag som är i vågen
Ingjut min härd med ditt fruktbara stoft;
Vilket i sin tur lugnande, spännande dina buljonger,
Följ dina ljusa virvlar med ett uppmärksamt öga.
Äntligen, från din sprit sakta vilat,
I rökvasen deponeras skräpet;
Min kopp, din nektar, amerikansk honung,
Det av vassens saft uttryckte det afrikanska,
Allt är klart: från Japan tar emaljen emot dina vågor,
Och du ensam förenar de två världarnas hyllningar.
Kom då, gudomlig nektar, kom då, inspirera mig.
Jag vill bara ha en öken, min Antigone och du.
Jag har knappt känt din doftande ånga,
Plötsligt från ditt klimat den genomträngande värmen
Väck alla mina sinnen; utan problem, utan kaos,
Mina fler tankar springer i stora vågor.
Min idé var sorglig, torr, kal;
Hon skrattar, hon går ut rikt klädd,
Och jag tror att geni känner uppvaknandet,
Drick i varje droppe en solstråle.
|
