|
|
enighet
av enheten
av Victor Hugo
Över horisonten med bruna backar,
Solen, denna blomma av oändlig prakt,
Lutade över jorden vid solnedgången;
En ödmjuk tusensköna, utkläckad vid kanten av ett fält,
På en grå mur som smuler bland galna havre,
Blanche blomstrade hennes uppriktiga halo;
Och den lilla blomman, över den gamla muren,
Staring, i den eviga azurblåen,
Den stora stjärnan häller ut det odödliga ljuset.
"Och jag har hyllor också!" Hon berättade för honom.
Över horisonten med bruna backar,
Solen, denna blomma av oändlig prakt,
Lutade över jorden vid solnedgången;
En ödmjuk tusensköna, utkläckad vid kanten av ett fält,
På en grå mur som smuler bland galna havre,
Blanche blomstrade hennes uppriktiga halo;
Och den lilla blomman, över den gamla muren,
Staring, i den eviga azurblåen,
Den stora stjärnan häller ut det odödliga ljuset.
"Och jag har hyllor också!" Hon berättade för honom.
|
